Nu befinner vi oss i Vietnam.

I torsdags tog vi en halvdagstur till Cu Chi Tunnels utanför Ho Chi Minh (Saigon).
På bussresan dit berättade vår guide lite om Vietnams historia. Dagens generation är den första generation på 1100 år som lever utan krig i Vietnam.

Vietnameserna är väldigt stolta och patriotiska, och med all rätt, efter att ha kämpat för sin landremsa i över tusen år, men dagens unga fösöker inte tänka på krigen utan det nya Vietnam krestar kring business. Fram till 1995 var Vietnam ett land som stod ganska stilla i sin utveckling. De hade inget internationellt, ingen TV, ingen annan mat än vietnamesisk, inga bankomater m.m 1995 bestämnde regeringen att detta skulle ändras. På femton år har landet gått väldigt snabbt fram i sin utveckling och sin ekonomiska tillväxt. Vår guide berättade stolt om att de för ett tag sedan fått sitt fösta Hard Rock Café, snart skulle få 7 Eleven i landet, men ännu inget Mc Donlads. Jag vet inte om det är något att vara stolt över, men han sken som en sol.

Cu Chi Tunnels användes under Vietnamkriget, eller Amerikakriget som det kallar det i Vietnam. 200 km tunnlar under jorden, på vissa ställen ligger tunnlarna i tre våningar med den djupaste upp till 10 meter under jorden. De lärda tvistar dock om i vilken utsträckning tunnlarna användes. Vår guide berättade om att 16.000 människor bodde i dessa tunnlar i totalt 20 år, en annan guide berättade för en annan grupp att detta var en myt och att de inte bodde i tunnlarna utan endast använde dem för att snabbt gömma sig under kriget. Oavsett vilket är det helt ortoligt hur de kan ha byggt dessa tunnlar under jorden med endast en hacka och en korg att föra bort jorden med.

Det var en väldigt intressant dag. Först fick vi titta på en kort film och en modell som visade hur tunnlarna såg ut. Vår guide berättade även om hur de levde i tunnlarna. Sedan gick vi en rundtur kring området och fick först krypa ner i ett så kallat Foxhole, ett hål under jorden där vietnameserna gömde sig under kriget för att snabbt överraska fienden genom att skjuta på dem när de kom riktigt nära. Vi fick även se alla fällor de byggde för att skada fienden. När de trampade i fällorna blev de spetasade med bambuspjut.



Det sista vi fick göra var att krypa ner i en av tunnlarna. Det finns idag turistanpassade tunnlar som är större, men vi fick krypa i en riktig tunnel. Den var endast 0,9 x 0,5 meter bred och kolsvart bitvis. Jag började krypa men kände direkt att detta kommer inte gå, cellskräcken tog tag i mig. Jag lyckades tänka bort den ett tag och kröp 25 meter i tunnlarna men gav sedan upp och tog mig upp till ytan igen. Totte kröp vidare de resterande 25 metrarna. Så äckligt. Varmt, svetten droppade, kolsvart och trångt. Jag kröp medan Totte hasade sig fram på fötterna, fanns ingen chans att vända. Och så massa småkryp. Kan inte förstå hur de kunde leva på det sättet under kriget. Vad gjorde de t.e.x om de möttes i tunneln? Nej fy, riktig cellskräck fick jag där.


I ett Foxhole


Livrädd och svettig i tunneln

Sista kvällen i Ho Chi Minh tog vi det bara lungt.

På fredagen tog vi en buss till Nha Trang. Bussen var en sleeping buss med säten där vi kunden ligga reklånga och sova. Himla skönt. De tio timmarna flög fort förbi.



Nha Trang är en av Vietnams strandsträder. Fredagskvällen blev lugn.

I lördags gick vi till stranden. Jättefin strand, väldigt lång och bred. På stranden finns några restauranger med stora sköna solstolar, dock inte gratis att ligga på. Men det är riktigt skönt efter att ha kommit från Sihanoukville. Här får försäljarna inte komma fram till solstolarna utan måste hålla sig nere vid strandkanten. Så vi kan verkligen koppla av och bara ligga på stranden och njuta. I Sihanoukville (Kambodja) fick man inte vara i fred i en sekund för alla försäljare som gick runt, men även satte sig på din stol och tog på dig. Massa med småbarn var det också som försökte sälja saker.
Regnet har inte kommit hit ännu heller, så vi har haft riktigt fint väder dessa dagar.

På kvällen gick vi ut och åt Sushi och gick sedan till en bar som heter Guava Bar. Där träffade vi ett gäng trevliga människor som vi fortsatte kvällen med. Ett par från Melbourne, en kille från Skottland, tre tjejer från England och en tjej från Sverige. Efter Guava Bar gick vi till Why Not Bar och drack varsin bucket för att sedan gå vidare till Sailing Club. Sailing Club är en stor restaurang som på dagarna är ett lungt ställe men på kvällen förvandlas till världens dansgolv, ett under tak och ett direkt på stranden. Denna kväll hade de byggt upp en stor scen på stranden och spelade trancemusik hela kvällen. När vi kom fram upptäckte vi att de ville ha inträde, 35 kr per person, inte så mycket men ändå. Men Lisa (tjejen från Melbourne) påpekade snällt men bestämt att vi faktiskt var åtta stycken som kunde gå någon annanstans, så vi fick komma in gratis. Det blev en sån jäkla rolig kväll. Vi dansade non stop från tolv till halv tre. Svetten rann men ingen brydde sig. Ett tag kom det några strandbollar flygande som vi snabbt tog och bollade med, sen blev det dags för en spontan limbo, en av tjejerna från England knäpte av sin axelrem från sin väska. Under kvällen anslöt sig fler och fler till vår grupp och vid limbon ville halva dansgolvet vara med. En riktigt rolig kväll jag kommer minnas länge.





Dagen efter, i söndags, efter att ha vaknat och mått som man förtjänade gick vi till stranden och träffade de andra igen. Det blev en lugn och seg dag under parasollet i skuggan.

På kvällen gick jag och Totte ut för middag och varsin stor glass.

Idag träffade vi paret från Melbourne igen på stranden och sedan gick vi och tog en happy hour på en bar innan de tog sin buss vidare till en annan stad. Mycket trevliga människor.


Nha Trang Beach

Vi gillar Vietnam riktigt mycket. Även fast de inte är lika trevliga här som i Kambodja och Thailand och att vi har blivit bestula från vårt hotellrum.

Vi förvarar våra pengar i en mapp med alla kontokort och pass och andra viktiga saker. Första dagen efter att vi ätit frukost och jag skulle ta fram pengar som vi skulle ha med oss till stranden upptäckte jag att det saknades 20 dollar. Jag kände mig lite osäker så vi sa inget i receptionen. Idag när vi kom tillbaka från stranden saknades det 50 dollar. Den här gången var jag säker eftersom de pengar vi hade kvar skulle användas till att betala hotellet och vår tågbiljett till Hanoi. Totte hämtade receptionisten som skulle prata med managern på hotellet, men han påpekade att man inte ska lämna något på rummet. Vilket vi vet, men vi har inte haft några problem under hela resan, så det var en väldig otur att de skulle hända nu, med mindre än två veckor kvar. 70 dollar är inte så mycket pengar i vanliga fall, men för oss som lever på budget är det mycket.

Men men, sånt är livet.
Imorgon ska vi dyka igen och sen väntar sista dagen i solstolen på denna resa innan vi åker vidare till Hanoi och sedan Kina.

<3